Publicerad: 2022-09-08

I DN 22/8 gjordes en kartläggning om hur förutsättningarna för nätläkare ändrats sedan de kom in i primärvården 2015. Sedan starten har ersättningsnivåerna sjunkit, men företagen har kunnat finansiera etableringar utomlands och investeringar i fysiska vårdcentraler med hjälp av riskkapital. Det som verkar utmärka branschen just nu är att företagen försöker sträva mot lönsamhet i en situation där tillgången till riskkapital blivit sämre.

Lina Maria Ellegård, docent i nationalekonomi knuten till Ekonomihögskolan i Lund och Högskolan Kristianstad, har följt utvecklingen och bekräftar tanken.

– Företagen har satsat på att expandera och att utveckla sina plattformar, vilket innebär stora kostnader i detta skede. Jag tror att om de enbart hade fokuserat på att förmedla kontakter mellan patienter och läkare så skulle åtminstone ett par aktörer varit stora nog att visa svarta siffror.

Hur ser du på förekomsten av den här typen av företag?

– Jag ser många teoretiska problem med hur den här marknaden är riggad, men i praktiken har den trots allt inte så stor betydelse. Ja, det finns fog för kritiken att deras patienter oftast är yngre personer med lättare besvär, som bor i något av storstadsområdena. Vården sker också delvis på bekostnad av egenvård. 

– Samtidigt verkar det som att efterfrågan trots allt är rätt begränsad. En hel del av kontakterna skulle skett ändå och för dessa patienter har nätläkarna kortat väntetiden. Att människor inte behöver oroa sig lika länge är inte oviktigt för livskvaliteten. Som patient vet man inte på förhand om man oroar sig i onödan – det är ju för att få reda på det som man kontaktar vården.

Du sa att det oftare är personer med lättare besvär som söker hjälp, men kostnaden för skattebetalarna är ändå densamma som om man sökte hjälp för en allvarligare åkomma. Blir vården dyrare på grund av detta?

– Det är klart att det blir dyrare om man först betalar vårdcentralerna för att utföra ett uppdrag och sedan betalar en annan leverantör för samma sak. Men det är inte så mycket sett i relation till de totala vårdkostnaderna.

– Jag kan emellertid förstå att det sticker i ögonen på vårdpersonal som ser att nätsjukvården till övervägande del arbetar med lättare behandling, men tjänar mer. En vårdcentral får till exempel inte 500 kr för att förnya ett recept, men det får nätläkarna. Politikerna pratar mycket om att bygga ut primärvården, men det märks inte i budgeten. När regionerna behandlar olika aktörer så här olika undergräver de personalens förtroende, vilket kan bli kostsamt på sikt.